Fotbollskampen

Webbdesign

Alexander Hertzberg delar sina tankar om maktkampen som pågår i fotbollsvärlden, med "superklubbarna" på ena sidan och UEFA, fansen (?) och övriga klubbar på den andra.

Amerikanerna är drömmare vilket inte minst speglar sig i deras idrott. Trots sin fullständiga tilltro till kapitalismen har man världens mest socialistiska lösning på sportsliga orättvisor - "draftsystemet". I korthet innebär det att alla lag har en ärlig chans att vinna genom att de sämsta lagen varje säsong får bästa möjlighet att rekrytera morgondagens bästa spelare. Ett direkt bottenlag kan därför gå från direkt ointressant till fullständigt fängslande, allt som behövs är lite tur i lotteriet och en grabb från Akron, se bara på Cleveland Cavaliers.

Vad som samtidigt är baksidan av den amerikanska drömmen om sportslig rättvisa är marknadens makt, vilket gör att ligorna i USA är stängda (samma lag spelar utan risk för nedflyttning eller konkurs). Visst finns det en tröst i att favoritlaget inte försvinner, om det nu inte bokstavligen flyttas till en annan ort vilket sker då och då av marknadsskäl. En ytterligare del i detta är idén om grundserier som endast innebär en lång transportsträcka utan egentlig spänning förrän slutspelen äger rum och faktiska utslagsningsmoment kickar in. Det hela handlar om tv-pengar och möjligheten till profit vilket visat sig problematiskt under senare år i t.ex. NBA, där basketstjärnor har vilats i matcher som lagen inte anser vara lika viktiga. Den stora utstickaren är NFL, amerikanernas favoritliga som har en väldigt kort grundserie vilket innebär att varje match verkligen är viktig och därför betyder något.

Den europeiska fotbollen har i mångt och mycket varit väsenskilt från USAs sätt att betrakta idrott, lag kommer och går samtidigt som underhållningen är själva sporten och ovissheten som följer med nedflyttningshot respektive slutspel. Det finns en charm i att klara sig kvar i Division 1 samtidigt som att alla älskar en vinnare. Med tiden har dock pengarna ökat och fotbollen är idag mer eller mindre lika kommersiell som de amerikanska sporterna, skillnaden är egentligen spelreglerna. I takt med att de utländska ägarna ökat i antal, inte minst i engelska Premier League men också i italienska Serie A, franska Ligue 1 etc., har också synen på sporten förändrats. Idag är inte längre tävlingen i form av viljan att vara bäst det viktigaste utan möjligheten att tjäna så mycket pengar som möjligt. Detta gäller inte bara för ägarna, utan också spelarna som allt som oftast följer pengarna. Fansen då? Ja, gemene man vill trots allt se de bästa spelarna. I takt med att de rikaste klubbarna kunnat värva de bästa (dyraste) spelarna har också sportens ovisshet försvunnit medan klubbarna i toppen har växt sig både större och starkare. Detta går hand i hand med beskedet om att ett antal europeiska toppklubbar vill bryta sig ur gemenskapen för att starta en "Superliga".

I teorin låter det inte så dumt, bästa möjliga underhållning där alla kan se de bästa spelarna varje vecka istället för att tvingas beskåda Barcelona kriga sig till en uddamålsseger i Bulgarien. Champions League har onekligen en del förbättringspotential men samtidigt är tanken om mästarnas liga också spännande eftersom det finns en möjlighet/risk för att det oväntade händer. Allt som oftast vinner dagens toppklubbar men samtidigt kan Malmö FF skrälla under en match i Skåne och Porto kan uppenbarligen vinna allt ihop, även om det var ett tag sedan nu.

Upprörd stämning

Beskedet om den nya Superligan tog de flesta på sängen och en rad fotbollsprofiler har tydligt tagit ställning emot initiativet. Bland annat märks de tidigare engelska försvarsspelarna Jamie Carragher (f.d. Liverpool) och Gary Neville (f.d Manchester United) som gick så långt som att man skulle ta bort de inblandade lagens titlar och ge dessa till t.ex. Burnley. Andra aktörer som Jordan Larssons ryska klubb Spartak Moskva, reagerade mer humoristiskt och publicerade bland annat följande tweet:

I Tyskland där klubbar likt i Sverige är medlemsstyrda, räddades situationen något efter att både Bayern München och Borussia Dortmund offentligt gått ut och kritiserat superklubbarnas förslag om en egen superliga. De ansåg helt enkelt att idén om någon sorts gudomlig rätt till europeiska toppmatcher inte finns utan måste komma av ett sportsligt resultat snarare än renodlade marknadsmöjligheter - se amerikanska franchise-modellen.

UEFA var inte heller nådiga i sin kritik och talade om att spelare i superklubbarna kan portas från sommarens EM samtidigt som president Aleksander Čeferin bland annat kallade Juventus ägare (tillika vice president för superligan) en lögnaktig orm. Andra UEFA-företrädare öppnade rent av för att sparka ut superklubbarna som är kvar i årets Champions League turnering och visst hade det varit fantastiskt att se Manchester City och Real Madrid portas från den europeiska fotbollens finrum. I grund och botten handlar superligan om girighet och det bör endast bestraffas om jag får ge min personliga åsikt i frågan.

Vändningen

Efter uppmärksammade protester runt om i världen rapporteras det att konceptet på en superliga verkar falla platt. I London har upprörda Chelsea-supportrar gjort sina röster hörda där klubben ser ut att dra sig ur superklubbsprojektet. Barcelonas nygamla president Joan Laporta har tvingats gå ut och påpeka att klubben inte gör något som supportrarna inte står bakom. Om detta inte vore nog uppges Manchester Uniteds VD Ed Woodward avgå från sin roll i klubben. Fortsättning följer...